Oj! Nämen oj – kunde det verkligen vara så illa? Och ingen mat, inga skor och ingen skolgång! Jag läser och våndas med bokens huvudpersoner och förstår inte varifrån huvudpersonen Hedvig får kraften att kämpa vidare. Norrköping med omnejd var verkligen inget paradis runt det förra sekelskiftet.  Och ändå är det bara ett par generationer sedan. Min mormor föddes på 1880-talet– det här är hennes tid. En mjölkpiga tjänade 8 kronor om året, fordon utan hästar var djävulens påfund och trångboddheten fick löss och kackerlackor att frodas. Bokens berättarperspektiv, Mia 8 år, räddar boken från att bli en vanlig fattigbeskrivning. Med 8-åringens nyfikna blick följer hon vad som sker. Det ger en spänning i berättelsen. Även om Mia inte förstår allt hon ser, så begriper bokens vuxna läsare betydligt mer. Eftersom Mia finns till, är mor tvungen att gifta sig. Men för en kvinna med barn är valet inte så stort - hon får ta någon som vill ha henne. Och så klart blir det någon som hon faktiskt hade klarat sig bättre utan.  Det är lätt att leva sig in i mamma Hedvigs liv, förstå hur slitsamt hon har det, känna hennes ensamhet när maken än en gång inte kommer hem från krogen... Moa Martinsson ger röst åt några av historiens allra fattigaste. Och hon gör det på ett sätt som håller än idag. Jag kan verkligen rekommendera den här boken – och den lämpar sig ypperligt för att läsa och diskutera i en bokcirkel. Själv kommer jag att ge mig på jakt efter de två böcker som utgör fortsättningen på triologin.