Den amerikanska författaren, journalisten och essäisten Joan Didion (1934) har häromåret inom loppet av tjugo månader förlorat både sin man och sin dotter. Självbiografin Blå skymning som är ett slags mental fortsättning på Ett år av magiskt tänkande är tillägnat dottern Quintana Roo. Det är en bok om förlusten av sitt enda barn och som sådan gör den ont att läsa.

Didion delar med sig av sina minnen men också av mycket annat. Genom att minnas sin dotter som barn, tonåring och även som vuxen kvinna försöker Didion komma fram till vem hon var på riktigt, vilken sorts person. Hur blir vi de vi blir? Nu på avstånd kan Didion plötsligt observera individen Quintana Roo med nya ögon, se henne så som hon var och upptäcka alla delarna som formade hennes personlighet. Dotterns bröllop är en central punkt i boken, ögonblicksbilderna återkommer i minnet och på boksidorna som ett slags refräng. Bilden av Quintana Roo som brud är ren poesi.

Dottern var ett adoptivbarn, ett faktum som också det är centralt då det väcker många tankar och funderingar hos Didion. Var det därifrån Quintanas till synes irrationella rädsla för att blir lämnat ensam kommit?

Hur var Didion och hennes man som föräldrar? Hur var hon själv som mor? Blå skymning är också en personlig analys av moderskapet. Alla rädslorna, alla tvivel, alla känslor av otillräcklighet, all kärlek. Didion berättar öppet, ärligt och helt osentimentalt.